Hur gör jag...

Om jag upplever att jag har funderingar och tankar kanske oro över något i min undervisning, kan jag ta stöd av kollegor. Vad är det som jag upplever vara svårt i min undervisning, vad är det som väcker tankar? Observera för att se vad som är svårt, ge stöd till att utveckla undervisningen, om det är svårt behöver även vi lärare öva. Det kan vara så att fler ögon ser mer, att någon annan ser ur ett annat perspektiv på undervisningen jag bedriver och kan ställa de frågor, ha ett gemensamt samtal som på lite sikt kan leda till utveckling av min undervisning. Personligen upplever jag att det är intressant att lyssna efter det jag inte hör och titta efter det som inte syns, för att sedan lyfta det i samtal.

Carol Dweck pratar om "not yet", jag tänker att det gäller oss alla oavsett vem vi är eller i vilket uppdrag vi verkar. Alla behöver öva för att kunna sedan. Titta gärna på Dweck i Kraften i att tro att du kan bli bättre.

Varför skriver jag det här?

Jag skrev tidigare om att vara underkänd, lite om styrdokument och om bedömning samt undantagsbestämmelsen. Jag fick en oerhörd repsons på inlägget. Det är ju kul men...
Jag vill påverka, jag påverka hur:et till att utveckla undervisning. Jag har i uppdrag att störa och beröra, stödja, utveckla, utmana och samtala samt att titta på undervisning för att sedan beskriva det jag sett och samtala runt det. Inte att komma med färdiga lösningar, utan att i samtalet stödja kollegor till komma fram till sina sätt, lösningar , sitt hur. Att koppla till styrdokumenten blir ett sätt att koppla ihop görandet med det som beskriver vad uppdraget är i skola.

Efter inlägget om "underkänd" som utgångspunkt, fick jag frågor om hur.et. Det fick mig att vilja berätta om hur jag vill arbeta för att utveckla undervisningen och hur vi kan stödja varandra, få syn på vår undervisning och utvecklas som ledare i klassrummet.

Nu vill jag berätta om mitt hur. Vad jag tänker kan stödja till att utveckla undervisningen så att fler elever når kunskapsmålen. Det jag skriver har ingen inbördes ordning.
Jag arbetar med;

• Observationen - som beskrivs i filmklippet med Marcus Samuelsson, professor i pedagogik

• Bygga relationer

• Samtala - att ha ett på observationen efterföljande kvalitativt samtal

• Att lärare som undervisar skriver pedagogisk kartläggning som sedan samtalas. För mig är det inte själva kartläggningen som är viktig, det är att vi lärare skriver ned hur vi tänker, gör och vad vi uppfattar. Att sedan ha samtal runt det vi lärare skrivit och tillsammans, sedan vända och vrida på innehållet kan ge oerhört många nya infallsvinklar när någon annan läser och tänker högt runt kartläggningen. Informationen till hur vi kan förändra finns i den text vi skrivit. I samtalet kommer oftast pedagogerna fram till sina egna lösningar.

• Täta uppföljningar med vårdnadshavare

• Täta uppföljningar med lärteam, lärarlag

• Kontakter med andra instanser utanför skolan som kommer i kontakt med våra elever. Förutsatt att vårdnadshavarna är med på det och gärna även med. Det jag upplever som bra är när föräldrar vill ha oss i skolan med i dessa kontakter

• Utvärdering och analys

• Att filma sig själv, att sedan titta på sin undervisning. Om man är redo för det titta på det man filmat tillsammans med en kollega - gör det! Det ger mängder av nya reflektioner.

• Att använda motiverande samtal och tänka i KaSAM (Känsla av sammanhang läs Antonovsky)

• Att använda informationsteknologi som kompensatoriska hjälpmedel och det för alla elever

• Att göra de små medarbetarna, eleverna, delaktiga i arbetet som berör just dem

Mitt mantra enligt lärare jag arbetat tillsammans med är; Håll i, håll ut och utvärdera innan förändring.

Lyssna gärna på ett samtal jag haft förmånen att föra med Barbro Johansson, Stockholms Universitet. Hon har gjort en avhandling om att eleverna måste vara delaktiga i insatser, åtgärder i skolan annars blir de verkningslösa.

Det vi kan förändra är hur vi själva gör, hur vi bemöter våra elever, hur vi gör våra genomgångar, hur vi lägger upp vår undervisning, vilket innehåll vår undervisning har och då baserat på läroplanen såklart, hur vi startar och avslutar lektioner och skoldagar eller arbetsteman och olika moment.
Det vi kan förändra är oss själva och hur vi gör. Jag är oerhört medveten om att jag, personligen, inte har lösningarna - de kommer vi gemensamt fram till i vårt strukturerade kvalitetsarbete, i våra kvalitativa samtal och via kollegialt delade erfarenheter.

Det är mitt hur just nu - det kommer förmodligen att se annorlunda ut inom kort, då det enda jag kan förändra är hur jag gör.

Jag delar med mig av litteraturtips som jag upplever stödjer mig i mitt hur. Varsågod!

• Skollagen - Sveriges Riksdag, Utbildningsdepartementet
• Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 - Skolverket
• Skolverkets allmänna råd med kommentarer. Arbete med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram - Skolverket
• Stödinsatser i utbildningen - om ledning och stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd - Skolverket
• Vägledning för elevhälsan - Socialstyrelsen och Skolverket
• Att utveckla elevhälsa - Partanen
• Handbok i motiverade samtal -MI Teori, praktik och implementering - Farbring
• Hur vi lär - Hattie, Yates
• Inkludering i skolan - Mitchell
• Lusten att förstå - Gärdenfors
• Mindset - du blir vad du tänker - Dweck
• Värderingsverktyg för tillgänglig utbildning - SPSM
• Skolkompassen - Sjölund & Henriksson
• Aspergers syndrom - vad lärare behöver veta - Winter

Underkänd...

Underkänd - så stod det på besiktningsprotokollet för min bil...
Underkänd - kortfattat, kantigt, hårt...
Underkänd - jag som arbetat många timmar med våra båda bilar, bytt spruckna vindrutor på glasverkstad, fixat nya däck, sett över motorutrymmen, städat, tvättat, bytt sådant som man bör byta och kollat sådant man bör kolla... båda bilarna går som Schweiziska klockors urverk: toppenbra!

Ändå var min bil underkänd...
Ett så oerhört laddat ord...

För mig som personen Ulrika var det en djup avgrund och jag gjorde snabbt ett övervägande därefter åkte jag direkt till en verkstad och bokade in en tid för att åtgärda det som gjort min bil underkänd. Hade jag vetat om att det var något knas med bilen, hade jag satt in åtgärder via verkstad innan besiktningen genomfördes och redan innan domen UNDERKÄND var ett faktum.

För mig som läraren Ulrika var kopplingarna till skolstart solklara - ingen elev ska behöva uppleva att vara benämnd, bedömd som underkänd. Om någon vecka kommer eleverna tillbaka till skolan efter sommaruppehållet, de ska börja jobba tillsammans med oss pedagoger, vi som ska ge förutsättningar för att eleverna ska nå målen. Vi ska begagna oss av formativ bedöming, ge återkoppling, följa upp, gå bredvid och leda. Det är vad ordet pedagog står för: att leda.

Vad vill jag säga?
Gör lärandet synligt, ge stöd om det krävs, se människan, arbeta tillsammans små och stora medarbetare och det i förebyggande syfte. Det är inte vad man är, utan vad man kan bli som är storheten i lärandet. Jag tar stöd i Läroplanens kapitel 1 och 2 samt i Skollagen för att underkänd ska inte behöva finnas.  "Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov (...) sid.8 Lgr11 - jag kan välja att skriva flera citat ur läroplanen men gör det inte - du som läser vet själv vad jag menar. Skolagen 3 kap 3§: "Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål (...) sid. 27. Även i Skollagen går det att fortsätta att citera, men jag gör det inte. Jag kan gå in på bedömning, medbedömning och verktyg för lärande, bedömning och betyg och undantagsbestämmelsen (ta del av Elever med funktionsnedsättningar och betyg) - men jag håller mig till att önska att undervisningen görs begriplig för eleverna, att vi lärare verkligen lägger oss vinn om att checka av att eleverna förstår, att de är med.

Jag ser fram emot ett spännande verksamhetsår med utmaningar, samtal och möten med små och stora medarbetare om utveckling, lärande och vad vi kan hjälpas åt att göra för att alla elever ska växa, känna sig sedda, lära och utvecklas i grupp och som individer.

Jag går in i ett nytt skolår med glädje - vem vet, vi ses kanske under hösten - tills dess ha en skön skolstart!

Om allt varit fast och bestämt

Om allt varit fast och bestämt, hugget i sten - skulle jag inte ha kunnat bli lärare.

Där kan den här texten sluta. Det gör den inte - för jag har bestämt mig för att skriva en personlig text - en enda gång tänker jag bli offentligt personlig.

Varför då? undrar kanske du som läser det här.

För att jag fått många frågor om vad mod är, om vad det är som driver mig i mitt arbete som lärare - det jag inte skulle kunnat bli om allt varit fast och bestämt, hugget i sten.

"Hörru trädet, här kan du inte växa!"

Bilden är tagen av Simon Zetterberg och delas under CC licens

Jag vill berätta något för dig. Innan vi ger oss av i min berättelse, vill jag lyfta att detta är just MIN berättelse - min upplevelse - den kan ingen ta ifrån mig. Det kan vara så att andra kan ha upplevt den här berättelsen på ett annat sätt, men då är det deras upplevelse och den kan ingen ta ifrån dem.

För att du ska förstå kommer jag att ta dig med på en resa i tid och rum.

En bok, en blå bok med en älg på. Älgen hade horn och om jag inte missminner mig var det två glada barn på omslaget - ja, en bok i matematik som byggde på tidens teori om mängdlära. Med element. Du ser elementen framför dig va´? De värmer huset du bor i. Vad tokigt det kan bli... Det var inte så lätt det där med siffror, äpplen, päron, mängder, element och lättare skulle det inte bli. Multiplikation, utantillrabbel som aldrig tog slut och som tog rasterna i anspråk. En elev, en lärare, en rast och multiplikation - visserligen ute men rabblandes... Specialundervisning, utan att den det faktiskt berörde var tillfrågad. Jag minns vad jag gjorde. Jag satte ihop färgglada kuber i olika mönster. För mig blev det fina mönster, de gick att variera. Varför jag gjorde det, minns jag inte att det talades om med mig. Det var många timmars arbete vid det stora furubordet i köket där hemma, hjälpmedlet hette mamma och pappa. Det skrevs, det rabblades och det lyssnades på tabeller upp och ned. Till årskurs 7 skulle det väljas, särskild eller allmän matematik. Vad är det ens när man är 12-13 år? Hur väljer man det när man är ett barn? Det fortsatte på det här sättet tills jag gått en period i gymnasiet - då valde jag, mina föräldrar och min lärare att jag skulle ta bort matematik som ämne. Då var det nödvändigt, jag hade aldrig avslutat mina gymnasiestudier om vi inte gemensamt gjort denna då väl avvägda åtgärd.

Tid passerade.

Jag arbetade som lärare, av en lycklig slump sa den rektor och de lärare jag fick förmånen att arbeta tillsammans med. -"Du är autodidakt", sa man. Mina kollegor, för det var de verkligen, uppmuntrade mig att söka till högskolan. För att bli behörig, för att få teoretiska krokar att hänga upp min praktik på.

Där var det stopp.

Jag var inte behörig. Efter att ha försökt läsa in gymnasiematematiken på KomVux - och det inte gav önskvärt utfall - jag hängde inte med, förstod inte - var det bara fundera på HUR jag skulle kunna bli utbildad till det jag arbetade med.

Med intyg, samtal, intervjuer så kom unga fröken in på högskolan med ett förbehåll: LÄS IN MATEMATIKEN UNDER DITT FÖRSTA HÖGSKOLEÅR.

KomVux - igen.

Den här vändan hade jag förmånen att möta en lärare som förstod vad det var jag inte förstod. En lärare som även förstod att vicka på sitt arbetssätt, för att den student läraren hade i sina händer skulle kunna utvecklas, förstå och lära. Läraren hade även en motiverad student som hade ett tydligt, utstakat mål: lärarexamen.

Hur det gick?

Det tror jag att du vet.

Det jag vill berätta är att inget är fast och bestämt, hugget i sten. Om det varit det hade jag inte blivit lärare. Jag beklagar mig inte. Hade min upplevelse inte varit min, hade jag inte varit jag. Jag är glad att jag är den jag är.

Eftersom jag är jag, vill jag till min berättelse ägna en tanke till formativ bedömning, olika metoder för olika personer, pedagogisk skicklighet, relationen, viljan att lära... den har alla. Den behöver bara få en knuff eller att någon, en lärare, vill förstå vad det är du inte förstår och låta dig öva med variation och förnyelse i din undervisning. Du kanske tror att jag emot att öva, icke. Tvärtom. Övning ger färdighet - det är bara en fråga om hur.

Undervisning är inget fast och bestämt, hugget i sten. Undervisningen uppstår i relationen, viljan och modet att våga ändra på några parametrar för att förståelse för exempelvis ett moment ska uppstå hos en grupp eller kanske hos en enskild individ.

Min berättelse skulle kunna innehålla mer och fler episoder från en skolgång som en del skulle kunna känna igen från igår, idag men förhoppningsvis inte imorgon. Imorgon börjar de flesta skolor i vårt avlånga land efter ett långt uppehåll. På den skola jag är anställd vid just nu, ska vi arbeta med Skolhälsa och bland annat ska vi arbeta med stödmaterial för kartläggning. Om du, som läst min text, tänker efter så tror jag att du vet varför jag tar upp just pedagogisk kartläggning i relation till berättelsen: Hur gör vi vår undervisning? Hur kan vi ta reda på hur och varför blir det som det blir för just den här eleven? Vad kan vi i första hand lägga till, ändra, bygga ut i vår undervisning för att eleven ska få det stöd den behöver för att lyckas. Det material vi ska gå igenom bygger på Skolverkets Allmänna råd för arbete med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram. Rektor, specialläraren och jag har utarbetat en arbetsmodell samt ett stöd vid pedagogisk kartläggning för vår skola och den kan du ta del av här via länken till Scribd.

Så om du frågar mig vad som är mod, vad min drivkraft är kommer jag att hänvisa dig till den här texten.

Jag vill avsluta med att ställa dig en fråga: Hur skapar vi möjligheter för våra elever att lyckas? Är allt fast och bestämt, är allt hugget i sten?

Att arbeta hållbart

Efter höstens uppstart av arbetet med att forma, bygga, utveckla ett lokalt Skoldatatek på Vallaskolan i Södertälje - har jag vid ett flertal tillfällen omtalat att jag dokumenterar arbetet tillsammans med de elever jag arbetar. Alltför att arbetet ska bli tydligt och bära framåt i lärandet.

Foto: Ulrika Jonson

De elever som upplever att de skulle kunna ha stöd av teknik i lärandet eller de elever som har någon i sin närhet (en vårdnadshavare, en lärare) som upplever att eleven skulle kunna ha stöd av teknik för att få andra förutsättningar, ges dessa nya möjligheter till lärande. Självfallet kan skolan inte bara lämna ut teknik vind för våg utan att öva på handhavandet av, vad och när och på vilket sätt viss teknik passar i det ena eller det andra görandet - det måste övas.

Inte bara övas systematiskt över tid, utan även följas upp, utvärderas, testas, allt om och om och om igen. Till detta skapade jag ett formulär som gör det enklare för mig och eleverna att se vad vi gjort, vad vi testat, vad vi ratat, vad som fungerar och varför det ena eller det andra. Allt går att utveckla och även detta stödmaterial. Det gör jag också. Jag tänkte på det här sättet dela med mig av ett material som du och dina kollegor kan ta del och intryck av, ta eller förkasta - men framför allt samtala runt - allt för att få en struktur på hur vi kan arbeta med hållbart lärande för de som behöver det mest.

God fortsättning och håll till godo!

  Elevblad Teknikstöd - Assisterande teknik

Tankar om bromsar och stödstrukturer...

Under en lång tid har jag funderat på fokusproblematik i lärandet i skolan. I mitt arbete har jag mött och möter elever i olika åldrar med olika förutsättningar eller möjligheter till lärande - jag tänker att många av de möjligheter som finns kan vi vuxna runt eleverna strukturera bara vi ser utgångsläget och accepterar det. Ungefär: -"Jaha, det är så här nn fungerar. Hur kan vi ge mest fruktbara förutsättningar för nn att lyckas i sitt lärande i skolan?

Jag tänker att det inte blir lika svårt, lika frustrerande för oss som vuxna om vi klarar av att inte ta exempelvis ilska från en elev personligt. Alla har vi förmodligen någon gång upplevt att bli irriterad över någon annans beteende, trots att vi någonstans inom oss vet att beteendet är ett symptom på något annat - kanske på vår oförmåga att möta den andra individen i tid där den andre befinner just i stunden. Jag tänker att exempelvis ilska uppstår när det vi förväntar oss och det som vi får inte alls stämmer överens. I mitt sätt att tänka tar jag stöd av Kutscher: Ta reda på utgångsläget för eleven och erbjud stöd med det som inte fungerar i den stund det behövs, istället för att ge negativ återkoppling när det redan är för sent. 

Kutcher beskriver det så här: "(...) Som vi  konstaterat tidigare är den enkla sanningen att bestraffning sällan bidrar till att utveckla färdigheter hos barn med ADHD. Det beror på att många av dem har svårt att göra vad de lärt sig, inte svårt att lära sig vad de ska göra. Till exempel vet de redan att de ska komma förberedda till lektionerna. När vi väl inser att bestraffning inte fungerar kan vi i stället lindra verkningarna av deras funktionshinder genom att ge hjälp och stöd just när de behöver det - i stället för att ständigt konstatera att de ställt till det för sig igen. Någon måste stå vid de här barnens sida när det blir besvärligt." (ur: ADHD att leva utan bromsar, s. 117).

När jag nu i helgen återvänder till Kutchers texter för "sjuttielfte" gången, tänker jag: Det Kutcher beskriver är framgångsfaktorer i all undervisning och jag kopplar mina funderingar direkt till Skolinspektionens sammanställning av forskningsresultat "Framgång i undervisningen" samt till Hatties Visible Learning ---> se SKL´s sammanfattning .

Foto: Ulrika Jonson

Kutcher skriver exempelvis om tydligt ledarskap, goda relationer mellan lärare, elev och vårdnadshavare. Vidare skriver han om att sätta upp tydliga, korta utvärderingsbara mål för undervisningen och lärandet samt om uppföljning och att beskrivningar av karaktären orsak-verkan sammanhang bör kommuniceras.

I sin rapport skriver Skolinspektionen om lärarens kompetens, förmåga och engagemang. De skriver så här: "Framgångsrika lärare har goda ämneskunskaper och god didaktisk kompetens och förmåga att balansera dessa så att de skapar ett sammanhang och en röd tråd för elevens lärande (...) De kan anpassa innehåll och metod i undervisningen efter både elevernas förutsättningar och den givna situationen och har tillgång till en bred arsenal av metoder och verktyg att använda i sitt arbete.  Vidare är framgångsrika lärare tveklöst ledare i klassrummet" (s.7).

Skolinspektionen tar även upp att framgångsrika lärare: motiverar eleverna genom att ändamålsenliga förväntningar på dem och samtidigt koppla undervisningen till elevernas egna erfarenheter.

Den studie Hattie sammanställt, har sedan Håkansson sammanfattat och SKL har givit ut sammanfattningen. Det är samma anda som beskrivs i denna skrift: "Lärarnas pedagogiska skicklighet och deras återkoppling till eleverna är centralt för elevernas skolresultat". Vidare beskriver de lärarens pedagogiskt förmåga, elevernas kunskap om och förståelse för uppsatta mål, återkoppling eller formativ bedömning för att eleven ska ges verktyg för att kunna utveckla sin förmågor och många fler viktiga punkter.

I mitt tänkande kopplar jag ihop Kutchers beskrivningar om hur vi i skolan kan arbeta framgångsrikt med elever som har fokusproblematik med såväl Skolinspektionens rapport som Håkanssons sammanfattning av Visible Learning. 

Bromsar och stödstrukturer kan i mitt sätt att tänka gå hand i hand. Kanske är det liknande mekanismer vi kan använda oss av för att ge förutsättningar till en god lärmiljö för alla, oavsett hur vi är konstituerade. Jag tänker att vi alla behöver få stöd, uppmuntran, framåtsyftande återkoppling, att få befinna sig på sin potentiella utvecklingsnivå, tydlighet för struktur, arbetsro...

Just idag känner jag mig stärkt i min tro på att alla elever ges goda möjligheter att utvecklas utifrån sin potential här och nu.