Där kan den här texten sluta. Det gör den inte - för jag har bestämt mig för att skriva en personlig text - en enda gång tänker jag bli offentligt personlig.
Varför då? undrar kanske du som läser det här.
För att jag fått många frågor om vad mod är, om vad det är som driver mig i mitt arbete som lärare - det jag inte skulle kunnat bli om allt varit fast och bestämt, hugget i sten.
"Hörru trädet, här kan du inte växa!"
Bilden är tagen av Simon Zetterberg och delas under CC licens
Jag vill berätta något för dig. Innan vi ger oss av i min berättelse, vill jag lyfta att detta är just MIN berättelse - min upplevelse - den kan ingen ta ifrån mig. Det kan vara så att andra kan ha upplevt den här berättelsen på ett annat sätt, men då är det deras upplevelse och den kan ingen ta ifrån dem.
För att du ska förstå kommer jag att ta dig med på en resa i tid och rum.
En bok, en blå bok med en älg på. Älgen hade horn och om jag inte missminner mig var det två glada barn på omslaget - ja, en bok i matematik som byggde på tidens teori om mängdlära. Med element. Du ser elementen framför dig va´? De värmer huset du bor i. Vad tokigt det kan bli... Det var inte så lätt det där med siffror, äpplen, päron, mängder, element och lättare skulle det inte bli. Multiplikation, utantillrabbel som aldrig tog slut och som tog rasterna i anspråk. En elev, en lärare, en rast och multiplikation - visserligen ute men rabblandes... Specialundervisning, utan att den det faktiskt berörde var tillfrågad. Jag minns vad jag gjorde. Jag satte ihop färgglada kuber i olika mönster. För mig blev det fina mönster, de gick att variera. Varför jag gjorde det, minns jag inte att det talades om med mig. Det var många timmars arbete vid det stora furubordet i köket där hemma, hjälpmedlet hette mamma och pappa. Det skrevs, det rabblades och det lyssnades på tabeller upp och ned. Till årskurs 7 skulle det väljas, särskild eller allmän matematik. Vad är det ens när man är 12-13 år? Hur väljer man det när man är ett barn? Det fortsatte på det här sättet tills jag gått en period i gymnasiet - då valde jag, mina föräldrar och min lärare att jag skulle ta bort matematik som ämne. Då var det nödvändigt, jag hade aldrig avslutat mina gymnasiestudier om vi inte gemensamt gjort denna då väl avvägda åtgärd.
Tid passerade.
Jag arbetade som lärare, av en lycklig slump sa den rektor och de lärare jag fick förmånen att arbeta tillsammans med. -"Du är autodidakt", sa man. Mina kollegor, för det var de verkligen, uppmuntrade mig att söka till högskolan. För att bli behörig, för att få teoretiska krokar att hänga upp min praktik på.
Där var det stopp.
Jag var inte behörig. Efter att ha försökt läsa in gymnasiematematiken på KomVux - och det inte gav önskvärt utfall - jag hängde inte med, förstod inte - var det bara fundera på HUR jag skulle kunna bli utbildad till det jag arbetade med.
Med intyg, samtal, intervjuer så kom unga fröken in på högskolan med ett förbehåll: LÄS IN MATEMATIKEN UNDER DITT FÖRSTA HÖGSKOLEÅR.
KomVux - igen.
Den här vändan hade jag förmånen att möta en lärare som förstod vad det var jag inte förstod. En lärare som även förstod att vicka på sitt arbetssätt, för att den student läraren hade i sina händer skulle kunna utvecklas, förstå och lära. Läraren hade även en motiverad student som hade ett tydligt, utstakat mål: lärarexamen.
Hur det gick?
Det tror jag att du vet.
Det jag vill berätta är att inget är fast och bestämt, hugget i sten. Om det varit det hade jag inte blivit lärare. Jag beklagar mig inte. Hade min upplevelse inte varit min, hade jag inte varit jag. Jag är glad att jag är den jag är.
Eftersom jag är jag, vill jag till min berättelse ägna en tanke till formativ bedömning, olika metoder för olika personer, pedagogisk skicklighet, relationen, viljan att lära... den har alla. Den behöver bara få en knuff eller att någon, en lärare, vill förstå vad det är du inte förstår och låta dig öva med variation och förnyelse i din undervisning. Du kanske tror att jag emot att öva, icke. Tvärtom. Övning ger färdighet - det är bara en fråga om hur.
Undervisning är inget fast och bestämt, hugget i sten. Undervisningen uppstår i relationen, viljan och modet att våga ändra på några parametrar för att förståelse för exempelvis ett moment ska uppstå hos en grupp eller kanske hos en enskild individ.
Min berättelse skulle kunna innehålla mer och fler episoder från en skolgång som en del skulle kunna känna igen från igår, idag men förhoppningsvis inte imorgon. Imorgon börjar de flesta skolor i vårt avlånga land efter ett långt uppehåll. På den skola jag är anställd vid just nu, ska vi arbeta med Skolhälsa och bland annat ska vi arbeta med stödmaterial för kartläggning. Om du, som läst min text, tänker efter så tror jag att du vet varför jag tar upp just pedagogisk kartläggning i relation till berättelsen: Hur gör vi vår undervisning? Hur kan vi ta reda på hur och varför blir det som det blir för just den här eleven? Vad kan vi i första hand lägga till, ändra, bygga ut i vår undervisning för att eleven ska få det stöd den behöver för att lyckas. Det material vi ska gå igenom bygger på Skolverkets Allmänna råd för arbete med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram. Rektor, specialläraren och jag har utarbetat en arbetsmodell samt ett stöd vid pedagogisk kartläggning för vår skola och den kan du ta del av här via länken till Scribd.
Så om du frågar mig vad som är mod, vad min drivkraft är kommer jag att hänvisa dig till den här texten.
Jag vill avsluta med att ställa dig en fråga: Hur skapar vi möjligheter för våra elever att lyckas? Är allt fast och bestämt, är allt hugget i sten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar