Att säga tack och checka ut

Efter tjugo års anställning i Södertälje kommun är det dags för mig att gå vidare till nya utmaningar. Det har varit tjugo utvecklade, intressanta, spännande och lärorika år. 1995 kom jag vandrandes till Södertälje kommun från en annan kommun. Jag kom från att ha undervisat på högstadiet till att ta mig an en årskurs 1 på skola. Jag är glad och tacksam över alla möten jag har fått uppleva genom mina jobb som lärare på flera skolor och som specialpedagog på skolor och på Skoldatateket. Jag har arbetat som skolutvecklare för IT och specialpedagogik på Pedagogiskt centrum (som jag också fick ynnesten att vara med och bygga upp) och på kommunens Resurscentrum. Jag har tänkt ut, drivit och dokumenterat skriva sig till läsning projektet Write to Read med iPads.

Mina sista uppdrag i kommunen har varit som specialpedagog på Vallaskolan, där jag även haft det kommunövergipande uppdraget att utveckla ett praktiknära Skoldatatek. Under åren i Södertälje har jag hela tiden arbetat med IT i lärandet. På den skola jag kom till först, drog jag till och med nätverkskablarna i huvudbyggnaden och skruvat datorer med minnen med mera i källaren. Jag har varit med i ITiS och andra teknikprojekt. En del blogginlägg har det blivit bland annat på e-mentorerna på spaning tillsammans med kollegorna på Pedagogiskt centrum. Utanför mitt arbete är tiden fylld med massor av annat skoj som exempelvis Skolappar, Pinterest och sedan i våras #möjlighetsmästarna en minipod i samtalsform med personer som gör det nästintill omöjliga möjligt. Jag har även fått vara en del av att dra igång programmeringsprojket med F-klassen på Vallaskolan samt att bidra till uppstarten på enheten av innovationsprojektet Makerskola samt arbetat aktivt med lärmiljön där kognitionshjälpmedel och perceptionsanering är två inslag. Detta bara för att nämna något av det som blivit av alla underbara möten med små och stora medarbetare.

Jag vill sammanfatta mina tjugo fantastiska Södertäljelärarår med att ge något som kan göra avtryck.

Ett avtryck är att jag fick äran att vara pristagare i 2014 års upplaga av Guldäpplet - ett lärarstipendium till lärare som förnyar lärandet med stöd av IT i sin egen undervisning, arbetar för att inkludera alla elever och som inspirerar elever och kollegor i ett lokalt, kommunalt och gärna även nationellt verksamhetsfält.

Ett annat går det att ta del av från söndagen den 4 oktober 2015 kl:16.30 via UR Kunskapskanalen #Lärlabbet Tema: Specialpedagogik - Teknikstöd. Det får bli mitt sätt att säga tack, jag är glad att våra vägar möttes Södertälje - nu checkar jag ut!

Reflektion runt ett uppdrag

För en dryg vecka sedan gick jag på ferier från mitt arbete på en av alla grundskolor i vårt land. Jag gick precis som många av mina kollegor, nära och perifera, på ledighet från ett uppdrag som de flesta är överens om att det behövs: uppdraget att vara lärare.

Bild från vägen till min arbetsplats

När jag nu börjat landa tankar efter ett läsår så funderar jag över att skolan alltid finns med i nästan alla samtal jag involveras i, både i tjänsten och privat. Jag fascineras av att skolan alltid finns med mig. Den fanns innan jag gick i den, den fanns när jag gick i den, den fanns när jag lämnade den som elev och den fanns när jag blev anställd som lärare och den finns kvar. Jag vill påstå att skolan kommer att finnas, så som vi i allmänhet tänker oss skola, i överskådlig framtid: En byggnad med väggar, fönster, möbler, material efter vad vi ska arbeta med, personal och elever. Skolan finns med mig i mer än tid. Jag har visst valt ett yrke, en profession som är publik. Inte bara för de som min egentliga anställning och görande påverkar direkt, eleverna, och deras vårdnadshavare utan många, många fler utanför den sfären. Alla är på något sätt berörda av skola. Hela samhället berörs av skolan, den är lite helig är den inte? Ända tills det ska debatteras, när media som också är en del av samhällsapparaten drar i en tråd och reaktionerna låter inte vänta på sig. Inte konstigt då vi har alla en egen bild av vad skola är. Jag tänker att skolan är så viktig för oss som del av samhällsstrukturen att den behöver få vara allas på något vis. Den påverkar oss alla, på olika sätt i olika tider i livet. 

Uppdraget som lärare kan vara svårt att balansera. Uppdraget? Ja, det är faktiskt ett väl beskrivet uppdrag vi lärare har. Det står beskrivet i läroplanen i huvudsak. Sedan har de flesta sin arbetsbeskrivning, tydlig eller mer diffus, hur uppdraget ska drivas på just den skolenhet man som lärare är anställd vid och vad som förväntas av personalen på just den skolenheten. Vi har ett uppdrag att leda unga människor till lärande så att de kan utveckla förmågor och kunskaper för att kunna delta i samhällslivet. I läroplanen står det exemplevis:

Skolväsendet vilar på demokratins grund. Skollagen (2010:800) slår fast att utbildningen inom skolväsendet syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Var och en som verkar inom skola ska också främja aktning för varje människas egenvärde ovh respekt för vår gemensamma miljö ( ... ) Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet (ur Lgr11 kap 1: Grundläggande värden).

Redan i detta inledande stycke beskrivs uppdraget, enkelt men tydligt. Jag vet att en del som känner till mig, kanske träffat mig eller eventuellt lyssnat på mig eller på något sätt tagit del av mina tankar tidigare vet att jag lyfter det vi kan kalla en skola för alla oavsett vem du är och hur du är konstituerad. Det brukar man kalla inkludering. Att vara inkluderad är att vara medtagen i ett sammanhang och att få vara den man är och lära utifrån sina egna förutsättningar. Jag vill hävda att det är miljön jag befinner mig i som avgör om jag är funktionshindrad eller ej. I samma ögonblick som vi sagt: Hur ska vi inkludera x? vill jag mena att vi har exkluderat densamma för i vårt uppdrag så står det redan att vi ska främja alla elevers utveckling och lust att lära. Det är även så att vi lärare via den utbildning vi ska bedriva ska förmedla respekt för de mänskliga rättigheterna. Hur gör vi det om vi inte utgår ifrån att alla elever är våra elever? Varför skriver jag det här? Jo för att jag förundras över hur jag ibland fått höra att elev x eller z inte går att undervisa, det är en omöjlig unge på alla sätt och vis. Någon annan måste ta hand om x eller z så att det går att bedriva undervisning här. Det förundrar mig hur det är möjligt att lärare med ett uppdrag där vi ska främja aktning för varje människas egenvärde, kan säga att x eller z inte går att undervisa. Det kan vara svårt, självfallet. Det kan vara tålamodsprövande, ja så klart. Det kan tvinga mig som lärare att ändra på mitt sätt att bemöta och undervisa... jag tänker att om vi lärare ska ge oss själva möjligheten att utföra vårt uppdrag i en skola som funnits, finns och kommer att finnas på något sätt behöver vi lyfta på locket till oss själva och ta oss en tankeställare till hur vi vill bemöta alla elever, hur vi planerar vår undervisning utifrån den elevsammansättning vi möter i vårt arbete, hur vi utvärderar oss själva och hur vi lyckats med en undervisningsansats. Vad gjorde vi som fungerade, varför fungerade det, hur tar vi vara på det som fungerade idag till en annan gång? Egentligen är det inga konstigheter. Det är att arbeta systematiskt med sig själv eller med kollegor utifrån det uppdrag i vårt arbete vi har blivit anställda att utföra. Vi lärare kommer att finnas kvar i vår tjänst och vi kommer att kunna göra samma igen eller på ett annat sätt. Eleverna går vidare, de har inte samma möjlighet att prova igen.

Tweet från @johfam under mitt Guldäppleseminarium på BETT2014

I arbetet med att förändra hur vi lärare bemöter, lägger upp vår undervisning för att bättre matcha våra elevgrupper - kommer jag in på Skolverkets allmänna råd för extra anpassningar och särskilt stöd. Under året som passerat har det varit ett av mina uppdrag att arbeta in den process jag upplever att Skolverket vill få oss lärare att arbeta med: Kartläggning för att kunna göra en analys av vad vi behöver förändra för att eleverna ska kunna få den undervisning de ska ges. En ibland knivig uppgift är att samtala förutsättningslöst om en undervisningssituation. Det kan upplevas olika beroende på vem vi är, i vilken kontext vi befinner oss, i vilken typ av skolorganisation och sinnesstämning - så klart. Jag vill ändå påstå att det är här vi kan påverka, utveckla oss själva. Vi behöver granska det vi gör, vända och vrida på hur det blev och klura ut vad vi kan vicka på i vårt eget sätt att exempelvis bemöta en liten medarbetare eller hitta det sätt som den mellanstora medarbetaren läser bäst på och kunna erbjuda det på sätt så att läsningen blir lustfylld och utvecklas. Vi behöver granska oss själva och även se vad vi inte gör. Det är förmodligen det mest intressanta. Jag vill mena att nyckeln är att vara modig och titta på sin egen undervisning och sitt eget sätt att bemöta elever.

Elever kommer och elever går, de har alla samma rätt till att finna sin unika egenart för att kunna delta i samhällslivet med respekt för de mänskliga rättigheterna. Eleverna är här och nu. Hur tänker du?

Bild från BETT2014

Fritids är Makerspace

För mig är fritids Makerspace.

Fritids är en plats för fritid, en plats som ge möjlighet för våra barn att utveckla förmågor de behöver för att lära. I Läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 står det i första kapitlet om vårt gemensamma uppdrag i Skolans värdegrund och uppdrag (s.9):

"En viktig uppgift för skolan är att ge överblick och sammanhang. Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla sin förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. Skolan ska därigenom bidra till att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap."

Fritids som makerspace

IKT-labbet har gästat fritids vid skolan där jag arbetar. Det har varit intressanta besök att följa, att träffa vuxna och barn för att visa på vad som är möjligt. På fritids finns det mängder av pyssel, tillfällen till att samarbeta, befästa teoretiska kunskaper i vardagen i det vi gör. Det krävs en del samarbete för att bygga en koja i skogen, det krävs en hel del problemlösning för att få kojan att hålla, att förlägga den till en klok plats att bygga den på... Det krävs en hel del koncentrations - och tankeförmåga för att få en robot att bete sig som man tänkt sig. Vad är det som gör att vattnet stannar kvar i vallgraven? Hur fungerar det egentligen att skanna en person för att sedan skriva ut den i en 3D-skrivare? Varför fungerar touchfunktionen på en mobiltelefon med ett visst membran innanför skärmen men inte utan?


Vi vill sy. Vi vill bygga lego. Vi vill hoppa hopprep. Vi vill ta reda på hur xxx fungerar. Jag vill göra ett spel. Vi vill bygga en robotarm som kan... Att se vad barnen har för intresse och låta fritiden ta vara på det på Makerspace fritids.

Vad har vi Vallas Bullerbyn? Nu kör vi Makerspace fritids med stöd av IKT-labbet!

Fantasi eller verklighet?

Idag har jag upplevt ett klipp på sociala medier, ett klipp som satte fokus på förmågor som fantasi, kreativitet och problemlösning. Jag kopplar till skolan och vårt uppdrag att se helheter, att utmana, att drömma... Klippet handlade om vardagen och exoskelett.

Exoesqueleto Robótico
Ciência fazendo milagres com o novo exoesqueleto robótico multifuncional (REX).Climatologia Geográfica
Posted by Climatologia Geográfica on den 28 april 2015

Lyssna till Eythor Bender och Amanda Boxtel som TEDxDU talar - det ger mig tro på att arbeta vidare med tankar om makerspace på fritids - det ger mig tro på att arbeta med teknik som pyssel, fantasi, samarbete med att lösa problem. Det händer inte om vi inte arbetar tillsammans med att lösa problem.

Att höra Amanda berätta sin historia och se hur teknologi kan sammanföras med den mänskliga kroppen, inte för att bli cyborga men för att kompensera eller ge nya möjligheter i det liv vi fått.
Lyssna till Amanda om att dansa på snö på hög höjd...

Framtidens Lärande 2015

Jag är tagen av arrangemanget bakom konferensen Framtidens Lärande - Här och nu version 2015. En lärandekonferens i delakulturens anda och en konferens utöver det vanliga med ett förbluffande varierat och digert program.

Konferensen startade den 5 maj med i förväg valbara studiebesök runt om i Stockholmregionen på olika skolor, i olika typer av skolverksamheter och i olika kommuner. På kvällen bjöd DIU in till upplevelse och umgänge på Tekniska museet. Vi blev alla guidade i utställningen Digital Revolution - en upptakt inför konferensen.




Utställningen födde tankar hos mig om en förstärkt, flerdimensionell verklighet och om vårt sätt att se "verkligheten" förändras genom att vi spelar video- och/eller online spel. Blir våra verkligheter på sikt flerdimensionella? frågar jag mig och hur påverkar detta i sin tur hur vi lär oss?

Konferensens första dag öppnades av Lena Nydahl och Peter Becker. Moderatorn Stig-Roland Rask tog oss sedan genom dagens program med mycket humor och skarpa spaningar. Då min rygg inte riktigt håller för hela dagar på konferenser, så vill jag lyfta en del av det jag varit med om att höra, ta till mig och uppleva.

Första gången jag hade förmånen att lyssna till professor Louise Stoll var under BETT mässan i år, nu fick jag förmånen att uppleva henne igen och det är jag otroligt tacksam över. Något av allt jag tar med mig från professor Stoll´s föreläsning är detta:

Professor Louise Stoll på Framtidens Lärande 2015

-"In education´s "Land of Nice", being nice to each other is equated with not challencing each other."

Professor Stoll lyfte många viktiga infallsvinklar på lärande för stora och små medarbetare, hur vi lyfter och kommer vidare med våra lärprocesser så att de tar höjd och ger effekt på lärandet. Att skanna av vad eleverna ser som framgångsrika lärare samt hur eleverna upplever sin lärmiljö och vad de exempelvis använder sina kunskaper till, var något Louise omtalade.

Läs även intervju med professor Stoll i artikel i Tidskriften DIU nr 2/2015. 

Ett av alla tysta inspirationsmöten jag var på vill jag ändå lyfta och det var Tulay Gurgun från Grindtorpsskolan i Botkyrka på tema En digitaliserad modersmålsundervisning. Inspirerade, kunnigt och med en sällan skådad personifierad glöd för digitala lärprocesser. Personligen höll jag i ett av SPSM arrangerat seminarium: IKT, bokstäver och myror i brallan (variant på min presentation i pdf för dig som var med på mitt seminarium). Seminariet var välbesökt och följdes upp med ett lika välbesökt seminarium på tema lärande organisation  av och med Jesper Samuelsson, rektor på den skola jag arbetar vid.

Ulrika på Framtidens Lärande 2015

Konferensen bjöd på intressanta, spännande och utmanande möten och samtal med en mängd vänner, kända och nya bekantskaper samt en mängd med seminarier som lyfter mitt sätt att tänka idag och imorgon.

Tack till stiftelsen DIU för en mycket välarrangerad och väl genomförd konferens!

Stöd vid pedagogisk kartläggning och extra anpassningar

På Vallaskolan har vi gjort oss ett eget stödmaterial som bygger på Skolverkets allmänna råd om arbetet med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram samt på stödmaterialet Stödinsatser i utbildningen - om lednings och stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd. Vi delar med oss genom den pdf vi lagt upp på Scribd och som du kan ta del av nedan.

Håll till godo hälsar vi på Valla!

Stöd vid pedagogiks kartlaäggning - version 4

Am I a good mum?

Am I a good mum?

That is a question I ask myself often these days.
Very often lately.
I have been around my teens a lot more than usual the last month.
I have been off of work because of an accident that hurt my spine.

So then, let´s explore: Am I a good mum?

We have two children in our family. Well, two youngsters in their early teens. They are not alike at all, other than being curious. Which I feel and think is a good characteristic for now and future on.

One reads a lot and the other plays online games a lot.
Is this something that bothers me? Mmm huh, a bit...

How do I value different reading activities, I ask myself. What was reading in the past, what is reading today and what will reading become in the future? These are questions on my retina today.

One child is a reader, a writer, a thinker on paper and a communicator online in mother tongue Swedish and in it´s second language english.

One child is a reader, a writer, a thinker and a communicator online world wide in it´s second language English as well as in Swedish sometimes.

How do I a feel about this?
What in my own behaviour do I recognise in this?
How do I act, I ask myself.
Am I a Multimodal reader and communicator as well as they are?
Can I stop once I get going reading, writing, communicating or collaborating online or in real life?
There comes the next question: What is real life than?
These questions that pops up tells something about me, about the time we are living in and about what is hot or not i education, in media as well as in our society. How do we invest our time and in what do we invest it? What will it lead us to in the future? To jobs? To friendship? Does it lead to other ways to do the same things, but with different types of media?

My reading behaviour

In the past I fridley declared: -"Dinner is ready!"
One child responded: -"I have to know what will happen in the end of this chapter first". That I can live with...

The other child responded: -"I have to die first!". Frankly, quite horrible if you ask me. It makes me feel extemley uncomfortable...

So how do my own behaviour patterns make me act, I ask myself.
Do I always stop my activities? For example when I dig in my garden or when I am in the middle of piano piece, when my husband asks me to come to the dinner table?
Sometimes... sometimes I have to dig just a bit deeper first...

Today when I call for the kids, there is not "have to die first". It has changed into something else: -"I am talking to friends in South Africa, in China, in the US and in Germany and we have to solve this problem first".

I think I have to look upon the activity instead of the tool itself - tough? Yes, a bit. When dinner is ready anyways.

And yes, I am a good enough mum because I think about this. I reflect and I try to analyse our different ways, to be a better mum from now on.

So, why did I choose to write this blogpost in English? To keep up with the kids...

Read related article in ComputerSweden: Utvecklande eller tidsfördriv...

Det utvidgade kollegiet och en bok

På Facebook finns den en grupp som heter; iPads i skola och förskola. Jag har varit med i den gruppen ett bra tag. Tidig sommar förra året ställdes en öppen fråga gruppen, om det fanns några som skulle vilja vara med och skriva en bok tillsammans. På den vägen är det. Det blev en bok som det stora utvidgade kollegiet skrev tillsammans, i delade dokument utan att egentligen känna varandra men med en gemensam nämnare: vi brinner för lärande med stöd av ett digitalt verktyg. 

I boken finns exempel på hur olika personer arbetat med iPad som verktyg från förskola till utbildning av vuxna. Jag är oerhört stolt över att ha varit en del av den process vi gått igenom med allt vad det innebär att skriva transparent, arbeta formativt, släppa taget om sin text, vara en del av en grupp jag varav de flesta jag aldrig träffa in real life. Om du vill ta del av vår bok, kan du ladda ned den i iTunes store till din iPad och läsa den i appen iBooks. Om du inte har en iPad kan du ta hem boken via länken som en pdf till vilken digitalenhet som helst. Den 23 april 2015 har boken laddats ned 1220 gånger.

Om du skannar QR-koden kommer du direkt till iTunes och vår bok.

Det går även att läsa om bokprojektet i Tidskriften DIU nr 3, 1015. Där intervjuvas initiativtagarna till projeket Tessan Åkerblom och Lena Gällhagen.

DIU Tidskrift nr 3, 2015

"Som sociala berättelser men med robotar"

Robotarna ger tillfälle till dialog, där fokus läggs utanför dig som individ men på arbetet du har pågående framför dig. Jag ser att elevernas talutrymme ökar, att samarbete och turtagning övas. Därmed övar eleverna på formulera sig i tal och eleverna ges utrymme att utveckla språket för att tänka, kommunicera och lära. Arbetet andas språkutveckling. Elevernas sätt att pröva och ompröva, argumentera för sin egen lösning kommer i fokus. De får även tillfälle att att utveckla förmågan att utvärdera och analysera sina försök att programmera. Att kunna se verkan och konsekvens, att kunna arbeta steg för steg. Varför blev det så här, när jag gjorde så där? Hur kommer det sig att Romo beter sig på det här viset, när jag upplever att jag programmerade hen på det där viset? Min vän Ida Söderman utbrast: "Men jösses, så bra - jättespännande tanke! Som sociala berättelser men med robotar".

Jag sitter på min kammare och funderar över elever som har autistiska drag och hur jag fått berättat för mig hur de plötsligt blommat upp när de arbetar med Bee Bots i skolan. Jag tänker att det är just att fokus läggs utanför dig som individ, men fortfarande på arbetet du har pågående framför dig och i samspel med andra som gör att fler kommer med i ett lärande sammanhang. 

Att lägga något utanför sig själv

Jag tänker på Romo roboten jag köpte på BETT2015 och funderar på hur man kan använda emotionerna som går att lägga in, blockprogammera in i Romo, för att träna elever på känslouttryck med hjälp av roboten. Så klart att det går, tänker jag och nu vill jag prova. Här är ett smakprov på hur Romo beter sig.

Barnen i filmen har inga beröringspunkter med här inlägget, förutom att de testar en Romo Robot.

Olika för olika

Jag läser DN debatt:"Datorn är som en schweizisk armékniv" och tänker att många borde läsa, tänka och omsätta så att "klassrum" (vad nu klassrum är idag) har möjlighet att bli dialogiska, tänka runt hur vi för sokratiska samtal och hur vi kan interagera med världen utanför utan att alltid kunna ta oss till andra platser. Världen är där vi är, via exempelvis Skype, Goolge Earth, YouTube, olika digitaliserade arkiv, Bambuser, Vimeo, Kahn Academy, UR...

Varför vill jag tänka högt runt debattartikeln i DN då?

Jo, för att jag blir glad av att läsa hur de digitala verktygen tar sin rättmätiga plats i utbildning, i skola, i det vi kallar klassrum som jag skulle vilja kalla "lärrum". I artilken så lyfts flera delar jag håller med om. Exempelvis:

"Datorn låter de tysta eleverna ta plats i klassrummet".
Att låta alla göra sin röst hörd, är att undervisa demokratiskt. Det är vad Dysthe menar är att lära sig lyssna till andras röster och att öva på att se ur andras perspektiv. 

"Vi kan inte promenera till Landsarkivet, men tack vare datorerna har vi nu tillgång till Riksarkivets digitala arkiv". 
Att ställa frågor och söka svar tillsammans med andra i lärrummet som är mer än ett klassrum med fyra fasta väggar.

"Datorn öppnar upp för samarbete och spridandet av goda exempel mellan lärare".
Ja, det gör det om några vågar gå före och visar på hur. Att dela kulturen lever och att vi slänger ut det grönögda monstret jante. Vi måste låta kollegor springa före, tillåta att vi går i fallgropar och andra har djupa startgroper då kan vi komma till höjdpunkter som skapar en bas för samarbete.

De längre citaten ovan är tagna ur DN debatt artikel av Henrik Tröst, 2015.04.20.

"Jag låter aldrig eleverna anteckna på datorn".

Här är jag inte överens med debattören. Jag vill mena att idag finns tekniken som ger alla möjlighet att välja sätt att skriva. IT står för Informations Teknologi och det innefattar allt från blyertspenna till tal-till-text funktioner.  Skriva är för mig ett sätt att tänka, för att sedan kunna samtala, debattera, dela sina bearbetade tankar. Så som jag gör nu i det här inlägget. Jag tänker med tangenters hjälp och sedan delar jag med andra. I detta fall de som vill läsa vad jag tänker. 

Jag går tillbaka till Olga Dysthe, som i sin bok "Det flerstämmiga klassrummet" (1996) vill uppmärksamma oss på att vi bör betrakta kommunikation inte enbart som en fråga vilken rör yttre kommunikation som handlar om relationer mellan människor. Utan även som en inre kommunikation, där vi kan lägga tonvikten på "skrivandets betydelse för att klargöra ens egna tankar". Dysthe menar att "skriva-för-att-lära" kan motiveras utifrån såväl en kognitiv utvecklingsståndpunkt som en interaktionistisk ståndpunkt.
Dysthes argument bygger bland annat på Goodys forskning. Dysthe refererar även till Street som framhåller att polariseringen mellan muntligt och skriftligt inte är till någon nytta, då det i verkligheten är en blandning som för kommunikationen någonstans.

Eftersom jag inte håller med debattören på punkten om att aldrig låta elever anteckna på dator, vill jag ge exempel på varför jag inte håller med. 

Olika för olika i olika sammanhang för olika syften.

Jag vill påstå att det är bra att variera sitt sätt att anteckna, att ges möjlighet att välja att sätt att skriva på efter behov och sammanhang som ger effekt på tänkandet och därmed lärandet (Gibbons) - olika vid olika tillfällen och olika för oss alla då vi är olika och behöver olika. Att anteckna eller skriva på olika sätt självklarhet idag. När verktygen finns kan vi välja, bara vi vet att vi har rätt att välja. Att skriva för hand, på tangenter, fota, skriva på ett foto, spela in ljud. spela in tal till text... olika för olika helt enkelt.

Jag är inte teknisk för fem öre #1

När jag har uppdrag med att föreläsa och hålla workshops i mitt egna företag Kasam Education, brukar jag berätta att jag är inte teknisk för fem öre. Det är sant.

Jag är inte ens intresserad av teknik.

Jag är intresserad av vad som går att åstadkomma, att göra med teknik för att det ska bidra till att underlätta vardagen, för att variera och förnya den metodik vi kan använda i undervisning och i vår vardag.

Jag är mer intresserad av att lösa problem, det vill säga att hitta möjligheter.

Idag tänkte jag berätta om en kanske något oväntad tangentbordslösning för att skriva på iPad.

En rastlös elev har ett löst tangentbord med hängande USB-sladd hen pysslar med hela tiden, fingrarna behöver motion som ger koncentration, så att säga. Eleven har även iPad i sitt skolarbete, men det blir inte så mycket text producerad när eleven ska skriva. Vid en observation i elevens klassrum, så kommer skrivbord på tal. -"Kan vi ha ett skrivbord till, ett som passar iPaden?" Tja, jag tänker att varför inte ta elevens älskade befintliga tangentbord och plugga in i iPaden. -"Går det?" - så klart att det går med lite fiffig lösning med en Lightning to USB Camera Adapter.

Det kan tyckas dyrt med priset, men om det inte fungerar att skriva på iPadens egna inbyggda skrivbord så är det en billig lösning om man har gamla datortangentbord tillhands. När det är ihopkopplat, ser det ut så här:

När man är en nöjd elev, kan skrivandet gå som en dans:

De som det passar för att skriva direkt på det inbyggda tangentbordet i iPaden gör det, de som kan ha ett trådlösttangentbord har det och andra har USB-lösningar.
Det är en fröjd att det går att göra olika för olika och jag är inte intresserad av teknik, bara lösningsfokuserad.

Nästan som konstnärer...

Som bekant för många som följer mig i sociala medier, twittrar jag som @ulrikajonson.
Jag brukar säga att twitter är mitt utökade kollegium, min skattkista och mitt dagliga universitet och det är verkligen ett forum för mig att plocka upp exempelvis idéer, ta dem och anpassa dem till den kontext jag befinner mig i. Så är det med det jag nu vill berätta, jag har plockat upp apparna och tips på verktyg i form av olika "pennor".

Efter BETT2015 har jag provat olika tekniker att måla, rita, skulptera i iPad och jag har fastnat för några saker som jag återkommer till mer än till andra.

En apparat, tre pennor och tre appar.

Det är något med att rita och måla i iPad som slår an något hos mig. Något om att det går att ändra i det oändliga, utan att det blir ett solkigt papper framför mig och även att jag behöver tänka igenom hur jag ska jobba steg för steg. Det blir en tydlig genomtänkt arbets struktur. Blanka ark för att testa, skissa, tänka med pennan eller penseln och planering i lager på lager när jag vill producera något jag vill uttrycka. (Tips på filmklipp där man jämför tre olika pennor , tips på pennan Jaja och tips på penseln Silstar).

På det här sättet vill jag ge dig tre exempel från min lilla "hemmatestverkstad".

Ritplatta: Alla pennor, penslar jag testat eller handens fingrar fungerar bra att rita och måla med resultatet kan bli allt du kan tänka. Här målas en bakgrund, som det sedan går att lägga till nya lager på.

Tayasaui Sketches: Alla pennor eller penslar med bidrag av handens fingrar fungerar bra att rita och måla med resultatet kan bli smått fantastiskt. Jag skissade lite på frihand och så här blev det, jag har ritat i lager på lager. Om du vill se hur man använder appen, har du ett tips på klipp här. Appen är gratis och finns som Pro version. Pro versionen kan du testa 1h helt gratis, för att se om det är något för dig innan du bestämmer dig för att köpa fullversionen. 

PictoBoldo: Här är använder du iPadens kamera för att ta en bild som du sedan kan ha som grund för att skapa en bild byggd av grönsaker och frukter á la Arcimboldo. Jag har testat själv och det var kul att se hur det går att använda loggor, porträtt att skapa på som ram för mitt verk. Min son testade också, men han skapade mer på frihand och då blev detta ett av alstren.

Utifrån vad jag redan beskrivit tänker jag tusen och en tankar om hur jag skulle kunna planera in dessa verktyg i min tematiska undervisning i skolan. "Måla som Rembrandt", "Skissa som Åberg", "Play with your food"... Massor av tankar dyker upp. Jag tänker att på det här sättet kan vi bli skapande i vår undervisning, variera och förnya arbetssättet och låta våra elever bli nästan som konstnärer... 

När texter lyfter

På skolan där jag arbetar är vi med i läsårets upplaga av Matematiklyftet. Det är en del av personalen som är med i det. Vi kör ett eget parallellyft kallat TLC - Teacher Learning Community eller som det faktiskt mer är ett SOKA Lyft - Språk- och kunskapsutvecklandelyft. Dessa båda processutbildningar leds av två av våra förstelärare. Jag är den tredje försteläraren på vår skola och mitt uppdrag har fokus på inkludering. Det är med de glasögonen jag deltar som stöd i processen.

Jag har förmånen att vara med i det lokala SOKA -lyftet. Men, tänker nog några som läser det här, är du med i det lyftet? Arbetar inte du aktivt med dessa frågor hela tiden i och utanför skolan? Jovisst - och det är fantastiskt att få möjlighet att läsa de texter vi arbetar med i ytterligare ett sammanhang, samtala med nya kollegor, i en ny kontext med mina glasögon. De texter vi arbetet med hittills under läsåret har varit;

• Greppa Språket
• Stärk språket Stärk lärandet 
• Tankarna springer före
• Mer än matematik
• Ordförrådet

Kollegialt har vi vänt och vridit på frågor runt att stötta språk-och kunskapsutveckling i alla ämnen. Idag fick alla i uppdrag att skriva sammanfattningar om olika delar av Gibbons Stärk språket, stärk lärandet. Personligen satte jag på mig inkluderings glasögonen och skrev ned vad jag funderar över i relation till texten, mina kopplingar till texten i kapitel 7 Gibbons 2010.

När jag börjar att läsa kapitel 7 i Gibbons Stärk språket stärk lärandet, väljer jag att läsa just det här kapitlet med de glasögon jag har uppdrag att ha på mig på jobbet: Inkluderingsglasögon.

“Det alla elever har rätt till är bästa möjliga miljö för en språklig och kognitiv utveckling. Så språkligt rik och elevcentrerad som skolan är i de tidigare åren … råder det knappast någon tvekan om att det ordinarie klassrummet utgör den bästa grunden för detta".

/ John Clegg, Mainstream ESL: Case Studies in Integrating ESL Students into the Mainstream Curriculum.

sid. 161 (Gibbons, 2010)

Det är bara det att jag har ändrat på citatet, från “andraspråkselever” till “alla elever”. Allt beror på vad jag lägger in in texten, vilka glasögon jag tar på mig. Min utgångpunkt blir internationella och nationella styrdokument samt de prioriterade utvecklingsomården Södertälje kommun valt att lyfta och arbeta med: INKA, SOKA och IKT*.

*(Inkludering, Språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt och IKT).

Går jag vidare i texten går det att se tendenser i texten om antaganden om undervisning utanför respektive i det ordinarie klassrummet. Jag tänker att Gibbons menar att vi i de fall vi övar en förmåga eller ett moment utanför klassrummet, behöver vi konstruera ett sammanhang som ska efterlikna det naturliga sammanhanget som redan finns i klassrummet för att öva i.

Gibbons ställer frågan “Varför integrera?”. Jag vill ställa frågan “Varför inkludera?” och även vad behöver vi ta reda på för att kunna se till att vi ändrar på vår undervisning efter de behov som finns i den elevgrupp vi för tillfället har uppdrag att arbeta med. Ett sätt är att observera vår undervisning, fundera över vilka krav vår undervisning ställer på eleverna utifrån de kunskapsmål som vi ska arbeta mot.

Något jag läser flera gånger är att ge alla elever möjlighet att navigera mellan olikheterna - skolan är inte längre en monokultur: Vi är alla olika med olika förutsättningar att möta de krav som ställs och vi har olika behov av stöd och utmaning.

Verklighetsförankrad undervisning, som bygger på det vi vet om något och på det kan vi bygga vidare och utvidga kunnandet genom. Packa upp de kunskaper som eleverna har med sig - vad vet vi tillsammans om det här området? Vad kan eleverna redan? Hur bygger vi vår undervisning utifrån vad vi tagit reda på?

Hur använder vi tiden eleverna tillbringar i skolan effektivt?

Jag tänker att Gibbons skriver om insikten att interaktionen mellan lärare och elev är avgörande för inlärningen. John Hattie, Synligt lärande, menar enligt min tolkning att det är relationen som kommer först vad gäller all inlärning - dvs att om det finns en arbetsrelation mellan lärare och elev läggs en grund för möjlighet till effektiv inlärning.

Sedan läser jag två punkter som leder mig till tankar om flerlärarsystemet som vi arbetar med på vår skola:

1. Att göra det enklare att planera tillsammans med en kollega, som du arbetar med.
2. Att hjälpa den klasslärare som arbetar ensam med att planera systematiskt för att tillgodose alla (eg står det andraspråkselevernas) elevers behov.

För mig blir det en direkt koppling till att vi i vårt flerlärarsystem, har inbyggda möjligheter att ta reda på vad eleverna redan kan för att tillsammans bygga vår undervisning för att möta alla elevers behov i relation till de ämnespecifka kraven.

För att synliggöra vilka målkunskaper (läs Gibbons: målspråket) för eleverna eleverna: vad är det eleverna ska kunna?

Vad behöver de för att kunna lära?

Hur skapar vi bedömningssituationer? formativt och summativt.

Det ger oss stöd planering, undervisning och den kontinuerliga formativa bedömningen - se bild. Planeringsstöd Vallaskolan.

Hur? Jag tänker exempelvis in övningar i hur och vad vi får med i detta/dessa moment som utgör en grund för bedömning.

The information gap - Att bedöma tal. Att bedöma läsning. Se ett exempel på s.169 (Gibbons, 2006).

Ljud hjälper läsaren att avkoda en text

När Gibbons skriver om Ljud och tecken - sambandet mellan fonem och grafem - leder det mig till tankar om Write to Read. Den fonologiska medvetenheten, dvs att skilja och förknippa ljud och bokstav åt eller med varandra. Om elever har förmågan att fokusera på ords ljudmässiga stuktur är de fonoligiskt medvetna. Att arbeta med Write to Read, att skriva sig till läsning, ger möjligheter för alla elever att öva sin fonologiska förmåga steg för steg och bli medtagna i ett litterat sammanhang på sikt.

Att få stödet i att utveckla fonematisk medvetenhet vid läsning och en ortografisk vid skrivning, ger eleverna möjligheter att att kunna dra slutsatser om språket, ex genom att vissa ord låter lika men stavas olika och betyder olika. Andra ord stavas lika, låter lika men blir olika i innebörden in i olika sammanhang. Eleven får stöd i att hitta strategier att använda när de upplever att det är svårt, genom att ex ljuda.

Isolerade ord, begrepp, ljud, bokstäver är svåra att förstå när de inte finns i ett sammahang. Att använda välkända texter med ett innehåll som eleverna känner igen och upplever som meningsfullt i vår undervisningen, leder mig dels till Write to Read dels till Reading Recovery (se arbetsgången s.182, Gibbons 2010).

“Det viktiga här är att barnen själva, induktivt, ser sambandet mellan ljud och tecken och att de gör det i ett meningsfullt sammanhang och inte som lösryckta drillövningar”.

När jag läser Gibbons sammanfattning av kapitel 7 (s.184, 2010) hittar jag några nyckelord:

• naturliga sammanhang
• språk- och kunskapsutvecklande
• ämnes- och språkkunskaper
• ord  och begrepp
• gynnar alla elever

SOKA är därmed INKA som vi kan stödja med IKT!

Om allt varit fast och bestämt

Om allt varit fast och bestämt, hugget i sten - skulle jag inte ha kunnat bli lärare.

Där kan den här texten sluta. Det gör den inte - för jag har bestämt mig för att skriva en personlig text - en enda gång tänker jag bli offentligt personlig.

Varför då? undrar kanske du som läser det här.

För att jag fått många frågor om vad mod är, om vad det är som driver mig i mitt arbete som lärare - det jag inte skulle kunnat bli om allt varit fast och bestämt, hugget i sten.

"Hörru trädet, här kan du inte växa!"

Bilden är tagen av Simon Zetterberg och delas under CC licens

Jag vill berätta något för dig. Innan vi ger oss av i min berättelse, vill jag lyfta att detta är just MIN berättelse - min upplevelse - den kan ingen ta ifrån mig. Det kan vara så att andra kan ha upplevt den här berättelsen på ett annat sätt, men då är det deras upplevelse och den kan ingen ta ifrån dem.

För att du ska förstå kommer jag att ta dig med på en resa i tid och rum.

En bok, en blå bok med en älg på. Älgen hade horn och om jag inte missminner mig var det två glada barn på omslaget - ja, en bok i matematik som byggde på tidens teori om mängdlära. Med element. Du ser elementen framför dig va´? De värmer huset du bor i. Vad tokigt det kan bli... Det var inte så lätt det där med siffror, äpplen, päron, mängder, element och lättare skulle det inte bli. Multiplikation, utantillrabbel som aldrig tog slut och som tog rasterna i anspråk. En elev, en lärare, en rast och multiplikation - visserligen ute men rabblandes... Specialundervisning, utan att den det faktiskt berörde var tillfrågad. Jag minns vad jag gjorde. Jag satte ihop färgglada kuber i olika mönster. För mig blev det fina mönster, de gick att variera. Varför jag gjorde det, minns jag inte att det talades om med mig. Det var många timmars arbete vid det stora furubordet i köket där hemma, hjälpmedlet hette mamma och pappa. Det skrevs, det rabblades och det lyssnades på tabeller upp och ned. Till årskurs 7 skulle det väljas, särskild eller allmän matematik. Vad är det ens när man är 12-13 år? Hur väljer man det när man är ett barn? Det fortsatte på det här sättet tills jag gått en period i gymnasiet - då valde jag, mina föräldrar och min lärare att jag skulle ta bort matematik som ämne. Då var det nödvändigt, jag hade aldrig avslutat mina gymnasiestudier om vi inte gemensamt gjort denna då väl avvägda åtgärd.

Tid passerade.

Jag arbetade som lärare, av en lycklig slump sa den rektor och de lärare jag fick förmånen att arbeta tillsammans med. -"Du är autodidakt", sa man. Mina kollegor, för det var de verkligen, uppmuntrade mig att söka till högskolan. För att bli behörig, för att få teoretiska krokar att hänga upp min praktik på.

Där var det stopp.

Jag var inte behörig. Efter att ha försökt läsa in gymnasiematematiken på KomVux - och det inte gav önskvärt utfall - jag hängde inte med, förstod inte - var det bara fundera på HUR jag skulle kunna bli utbildad till det jag arbetade med.

Med intyg, samtal, intervjuer så kom unga fröken in på högskolan med ett förbehåll: LÄS IN MATEMATIKEN UNDER DITT FÖRSTA HÖGSKOLEÅR.

KomVux - igen.

Den här vändan hade jag förmånen att möta en lärare som förstod vad det var jag inte förstod. En lärare som även förstod att vicka på sitt arbetssätt, för att den student läraren hade i sina händer skulle kunna utvecklas, förstå och lära. Läraren hade även en motiverad student som hade ett tydligt, utstakat mål: lärarexamen.

Hur det gick?

Det tror jag att du vet.

Det jag vill berätta är att inget är fast och bestämt, hugget i sten. Om det varit det hade jag inte blivit lärare. Jag beklagar mig inte. Hade min upplevelse inte varit min, hade jag inte varit jag. Jag är glad att jag är den jag är.

Eftersom jag är jag, vill jag till min berättelse ägna en tanke till formativ bedömning, olika metoder för olika personer, pedagogisk skicklighet, relationen, viljan att lära... den har alla. Den behöver bara få en knuff eller att någon, en lärare, vill förstå vad det är du inte förstår och låta dig öva med variation och förnyelse i din undervisning. Du kanske tror att jag emot att öva, icke. Tvärtom. Övning ger färdighet - det är bara en fråga om hur.

Undervisning är inget fast och bestämt, hugget i sten. Undervisningen uppstår i relationen, viljan och modet att våga ändra på några parametrar för att förståelse för exempelvis ett moment ska uppstå hos en grupp eller kanske hos en enskild individ.

Min berättelse skulle kunna innehålla mer och fler episoder från en skolgång som en del skulle kunna känna igen från igår, idag men förhoppningsvis inte imorgon. Imorgon börjar de flesta skolor i vårt avlånga land efter ett långt uppehåll. På den skola jag är anställd vid just nu, ska vi arbeta med Skolhälsa och bland annat ska vi arbeta med stödmaterial för kartläggning. Om du, som läst min text, tänker efter så tror jag att du vet varför jag tar upp just pedagogisk kartläggning i relation till berättelsen: Hur gör vi vår undervisning? Hur kan vi ta reda på hur och varför blir det som det blir för just den här eleven? Vad kan vi i första hand lägga till, ändra, bygga ut i vår undervisning för att eleven ska få det stöd den behöver för att lyckas. Det material vi ska gå igenom bygger på Skolverkets Allmänna råd för arbete med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram. Rektor, specialläraren och jag har utarbetat en arbetsmodell samt ett stöd vid pedagogisk kartläggning för vår skola och den kan du ta del av här via länken till Scribd.

Så om du frågar mig vad som är mod, vad min drivkraft är kommer jag att hänvisa dig till den här texten.

Jag vill avsluta med att ställa dig en fråga: Hur skapar vi möjligheter för våra elever att lyckas? Är allt fast och bestämt, är allt hugget i sten?