Inkluderande e-mentorskap

Dator med talsyntesprogram öppet

Jag får ofta frågan: -"Vad gör du på jobbet?". Jag har funderat en del på vad jag ska svara på det. Kanske något i stil med: -"Jo, jag arbetar med processledning av utveckling av hur skolor kan använda IT i undervisningen". Det skulle inte vara riktigt sant - för då skulle det vara mer teknik än något annat i mitt arbete. Så är det naturligtvis inte. Jag tänkte göra ett försök att över tid skildra mina olika arbetssituationer. Idag tänker jag: Inkluderande e-mentorskap i klassrummet.

Inkluderande e-mentorskap i klassrummet

Ett e-mentorskap i ett klassrum är mitt sätt att arbeta med assisterande teknik för alla. Rektor eller annan av rektor ombedd person, tar kontakt med mig för att vi ska kunna arbeta mer med teknik för lärande för alla i skolan. Just nu är det många skolor som går "1-1" som det kallas. Det vill säga att en elev får en egen dator att ha i undervisningen. Där kommer tricket in - alla har en egen. Det blir inte sk "dyslexidatorer" eller "datorn i skubben hos träningsfröken" - alla får en möjlighet - ett eget lärverktyg, ett eget kommunikationsverktyg och det ska vi nyttja!

Den lokala skolan bokar in mig för sina pedagoger och elever. Jag vill allra helst att pedagogerna ska ha haft möjlighet att träffa mig och att de själva ska ha fått arbeta med att installera de programvaror vi har att erbjuda på kommunlicens, program som passar alla, innan vi börjar arbeta i klassrummet med eleverna.

Ett program läggs upp med datum och tider - sen kör vi så det ryker: elever, lärare och jag.

Vad gör vi då?

Kommunlicensprogram

Alla elever har sina datorer, det finns ljud och projektor på plats på skolan, jag har med mig klassuppsättningar med de programvaror vi skall arbeta med. Sedan arbetar vi gemensamt med att lägga in: Claro Read Pro, Gustavas Ordböcker och StavaRex.

Först lägger vi in talsyntesprogrammet, jag visar och efter det får eleverna testa på egen hand. Då får de testa att få text uppläst för sig och de utgår ifrån en text som de själva producerat. Den uppgiften brukar ge upphov till aha-upplevelser och samtal mellan eleverna. -"Du, ska orden vara i den här ordningen?" eller -"Nu kan jag ju läsa det här själv!".

Vi går vidare och installerar gemensamt Gustavas ordböcker, en digital ordbok. Efter att den är inlagd, testar vi hur den fungerar gemensamt och eleverna får prova på egen hand.

Sista programmet vi installerar är StavaRex, ett rättstavningsprogram. Vi gör återigen samma procedur (ett ord som eleverna för övrigt brukar slå upp). Eleverna får testa programmet på ett egen producerat material i ett skrivprogram som är kompatibelt med  programvaran.

Jaha, sedan då? Vad gör de sedan med programmen? Blir de använda?

Min idé är att inte lämna eleverna med nyinstallerade program - jag sätter programmen direkt i en kontext där eleverna behöver dem för att klara uppgiften. Jag vill att de ska ligga i sin egen proximala utvecklingszon. Jag introducerar www.storybird.com som är ett webb verktyg för storytelling, alla skapar konton, alla kommer att skriva en berättelse: med små barn skriver vi tillsammans, yngre elever skriver själva på svenska och äldre elever skriver själva på engelska. Vid första tillfället skriver alla själva, om de sedan när de testat vill skriva kollaborativt är det upp till eleverna och lärarna att bestämma. Vad är det som händer när eleverna börjar att skriva? 

-"Hur stavas xxxxx på engelska?" "Vad betyder xxxx?"

Mitt svar blir hjälp till självhjälp: -"Testa att använda Gustavas ordböcker - den har ni ju alla".

Det går även att slå på talsyntesprogrammet och lyssna på det man skrivit i redigeringsläget i Storybird - voilá! Direkt ett användningsområde som blir begripligt, hanterbart och meningsfullt! Om jag ska koppla det här arbetsättet till Lgr11 tänker jag mig att det berör "God miljö för utveckling och lärande" s.10.

"Varje elev har rätt att i skolan få utvecklas, känna växnadets glädje och erfara den tillfredsställelse som ger det att göra framsteg och övervinna svårigheter" (Lgr11, s 10)